11:44

En ung kvinna i Europa dör med hjälp av eutanasi när alla runt henne tappat hoppet om att hon ska kunna uppleva annat än gravt emotionellt lidande under resten av sitt liv. En annan kvinna isolerar sig i sitt rum. I åratal. Hon undrar om den där kvinnan som dog - innan det gått så långt - också försökte döva sin smärta, undvika sina känslor och förneka sina upplevelser på alla tänkbara och otänkbara sätt? Hon som isolerar sig i sitt rum vill inte dö. Men hur lever man så att det känns som levande liv?

11:44 är en föreställning om konsekvenserna av sexuella övergrepp och om hur skam kan manifestera sig. En musikalisk begravning för det vi lagrar och bär på. Vi får möta en psykolog, en gynekolog, en skuldrådgivare och en präst som vill väl. Men hur långt räcker det? Hur väl plockar samhället upp tecken på lidande folk kämpar med?

Hur går människan från att vara skamtyngd till att bli skamtålig?

Vad är det att återuppstå?

Föreställningen kombinerar nyskriven text av Camilla Hellberg med musik ur skivan Vesper av Sara Parkman och Hampus Norén.

​

“BRÅs statistik visar att cirka 18 000 sexualbrott polisanmäls varje år. Av dessa är ca 3000 våldtäkter på barn mellan 0-17 år. Lika många, 3000 våldtäkter, anmäls av vuxna varje år. De siffror som finns tyder helt enkelt på att ett barn löper tre gånger så stor risk att våldtas som en vuxen.

Om man räknar med BRÅs mörkertal, alltså att 2 av 10 sexualbrott anmäls, så landar siffrorna på 90 000 sexualbrott, varav 30 000 våldtäkter, varje år. Det ger närmare 250 sexuella övergrepp eller utnyttjanden på barn eller vuxna, varje dag. I Sverige.”

​

​

Skriv in, skriv om, håll ut

Skriv av, skriv in, lägg till

Sjung syster, sjung

Skrik, syster skrik

Hugg in i ditt namn i tiden

Sjung mig in i oss

​

​

Camilla: När jag hörde skivan "Vesper" av Sara Parkman för första gången när den kom ut, visste jag omedelbart att det skulle vara musiken till min föreställning. I det skedet hade jag ruvat på 11:44 i över fem år. När jag hörde "Vreden" och "Sjung, syster sjung" föll saker på plats. I denna värld kan jag vistas, kände jag. Inte bara det. Omsluten av denna ljudvärld kommer föreställningen att bli villig att visa sig och ta form. Och så blev det.

 

Liksom Sara kommer jag från en prästfamilj och troende släkt. Andligheten har varit med mig hela livet, men dess uttryck har varierat mycket genom åren. Jag blev tagen av att känna igenkänning och bekantskap både med låtarna och med den trostradition som finns närvarande i dem.

​

Jag hade försökt föda fram det som blev 11:44 på egen hand i många år. Till slut insåg jagatt devisen om att skam inte kan helas i isolering stämde in även på det jag försökte göra.

​

Lidia Bäck är min kollega och vän och bekant från Östfrontens föreställningar “Trollkarlen från Chicago”, “Pelikanen” och “Innan nån dog”. Lidia brukar bo hos oss när hon jobbar i Stockholm. I köket satt vi och pratade om teater, konstnärliga arbetsprocesser och skapande. Genom de samtalen lärde jag känna henne även som regissör och tanken väcktes att hon kunde vara rätt person att samarbeta med. Det var hon. Lidia erbjöd processen det jag behövde för att hitta genom och förbi låsningarna och inte bara ro detta i hamn, utan även njuta av att göra det.

​

Nu sa jag nånting dumt igen

Nu sa jag nånting dumt igen

Jag skäms snart över allt jag gör

Jag skäms ju över allt jag är

​

​

Ledsagad av dessa två konstnärers arbete blev jag redo att föda fram 11:44. Utan dem hade jag sannolikt suttit här och krystat fortfarande. Men nu finns verket. För det - och mycket mer - är jag evigt tacksam. Jag turnerar med 11:44 för att jag hoppas att den kan bidra till att någon vågar bryta en destruktiv isolering och söker stöd. Och även för att sprida medvetenhet om detta samhällsproblem som direkt eller indirekt påverkas så gott som alla vi har runt omkring oss.

​

Koncept, manus, skådespelare Camilla Hellberg

Dramaturgi och scenisk gestaltning Lidia Bäck och Camilla Hellberg

Musik Urval ur skivan Vesper av Sara Parkman och Hampus Norén

Teknik Kundali Björkum Löfstrand, Francis Mushonga

Ljudbild (prologen och Sjung syster sjung) Felix Ragnar

Foto Anna Drvnik och Pette Rissanen

Grafisk design Camilla Hellberg

Produktion Relevant Intuition Company i samarbete med Smart Coop och Ruikuttajat!

Föreställningen är 40 minuter lång. Från 16 år.

Med stöd av Svenska Kulturfonden, Eugène, Elisabeth och Birgit Nygréns stiftelse och Konstsamfundet i Finland.

Texten utvecklades under en manuskurs med Paula McManus ordnad av Teateralliansen. Tack även till Tegelscenen och Farsta församling.

AKTUELLA FÖRESTÄLLNINGAR

​

​

Camilla Hellberg (f. 1979) är en finlandssvensk scenkonstnär bosatt i Stockholm som genom Relevant Intuition Company skapar scenkonst, musik, film och erbjuder undervisning och kurser. Camilla är verksam i Norden och internationellt som skådespelare, dramatiker, regissör, Associate Teacher of Fitzmaurice Voicework® samt mentor i icke-linjära processer, energireglering och praktisk intuition.

Camilla är grundande medlem av den fria teatergruppen Ruikuttajat! i Finland. I Stockholm är hon verksam på Tegelscenen i Hökarängen. Camilla utforskar scenkonst och skådespelarkonst som bikt, bön och basar.

BIKT - Att möta det vi har makt över. BÖN - Att möta det vi inte har makt över.

BASAR - Priset för våra val.

Camillas (fristående) konstnärliga forskning har arbetsnamnet:

The Fabric of Our Being Is Beginning To Emerge: Acting through the Tripod

Camilla har skapat, utvecklat och undervisar både live och online i The Actress Rehab, Improvised Meaning och Reclaim, Restore, Renew.

​

Föreställningen "11:44" (2023) är den tredje, fristående och avslutande delen i Camilla Hellbergs Tripod trilogi som även innefattar soloföreställningarna "Hur nära vill du vara?" (2014) och "Enligt Ella" (2015).

​

​